Torpet Kirtarne i Anneröd i Skredsviks socken har en mer intressant historia än man kanske kan tänka sig. Och det tycker jag inte bara för att jag haft släktingar, Axel och Tyra Olsson, som bott där, eller för att det ett tag var hem för nyhetschefen på Radio Trestad.
I äldre lantmäterihandlingar kallas torpet för Kjertlanda, och i ännu äldre handlingar heter det Wägen, och räknas då också som ryttartorp, dvs hem för en dragon. Det måste ha varit för väldigt längesen, för Centrala Soldatregistret har ingen uppgift om att Anneröd skulle ha haft både sitt soldattorp, Storängen, och ett dragontorp.
Statusen som dragontorp brukar medföra att det behandlas som samfällt område i senare jordskifteshandlingar och därmed undantas skifte, men vid det skifte som förrättades 1855 tas torpet med, och dessutom är det fråga om torparen ens skall få bo kvar efter skiftet. Har det varit ett dragontorp så är det en status som det någon gång förlorar, då det också uppenbarligen byter namn till Kjertlanda, senare Kertarne/Kirtarne.
Angående det äldsta namnet, Wägen, så är det dessutom så att det inte är den nuvarande vägen som avses. Denna, som sträcker sig i nordostlig-sydvästlig riktning förbi torpet, finns inte alls med på de äldre kartorna. Istället kan man på 1718 års karta se en väg som sträcker sig i nordvästlig-sydostlig riktning. Åt det nordvästliga hållet finns Väjeröd eller Vägeröd, och åt det sydostliga hållet finns Hästeryr och det klerikala hemmanet Björke.
I boken "Tre socknar i Lane", sid 137, redogörs för en förmodad vägsträckning mellan Skredsviks kyrka och Kvistrum vid Munkedal:
Från Skredsviks kyrka har det säkerligen också funnits en väg mot Kvistrum. Att den inte markerats på 1673 års karta anser Lindstam (C. S. Lindstam, "Ortnamnen i Göteborgs och Bohus län. XII. Ortnamnen i Lane härad", 1944.) bero på ett förbiseende. Det finns nämligen flera skäl att anta, att denna väg är mycket gammal. Ett ortnamn med ålderdomlig karaktär finns även här, nämligen Väjeröd.
I Lane dombok sägs 1695 Gunnarby ligga "mitt i Wägen som löper från Qviström till Nöthe sund" och därmed kan knappast avses någon annan väg än den över Vägeröd.
Det kan mycket väl vara så, att en vägsträckning funnits från Skredsviks kyrka över Gunnarby och vidare norrut mot Väjeröd. Förekomsten av ryttartorpet Wägen och en del andra omständigheter som följer, verkar visa på att det här också tidigt funnits en väg som räknats som viktig förbindelseled.
På 1696 års karta över hemmanet Anneröd (uppmätt 1695 av lantmätaren Anders Ekebom) redovisas strax vid dragontorpet ett vadställe, "Björnevad". Vadställen har ofta haft en viktig roll för förläggande av vägar, särskilt om det handlat om större vattendrag där det varit svårt att komma över på något annat ställe. På kartan finns också angivet strax norr om vadstället en "ödelagd qwarn". Om det varit ett stort vattendrag har det också varit en större kvarn, som behövt en alldeles egen mjölnare att sköta verksamheten, och intressant nog finns i 1855 års skifteshandlingar angivet att den myr, där vattendraget har sitt ursprung, heter "Möllaremyren", dvs mjölnaremyren.
Att kvarnen år 1696 anges vara ödelagd visar på vad som hänt. Myren har med tiden växt igen, vattendraget har blivit allt mindre, och kvarnen har inte kunnat drivas. Men en gång kan det ha funnits så mycket vatten att en kvarn med egen mjölnare kunnat finnas på platsen. Är det så, talar kombinationen vadställe och större kvarn för att den väg som funnits har varit en större körväg, som ett flertal hemmans bönder använt för att få sitt mjöl malet. Intressant nog finns på 1696 års karta söder om Björnevad, och uppenbarligen inom Anneröds gränser, ett triangulärt område som enligt anteckning disponeras av Hästeryrs åboar. På en karta från 1820 över Hästeryr finns området kvar, men räknas där istället till Hästeryrs utägor. Det är alltså en samfälld plats som används av flera hemman.
Min släkting Axel skrev för övrigt Terje Fredh om i Bohusläningen 1985-04-18 under rubriken "Borta är vedskutornas segel mot horisontlinjen". Axel var nämligen skeppare på den sista vedjakten Klara som gick mellan Lysekil och Cederslunds brygga i Skredsvik med ved, ibland tegel. Jakten saknade styrhytt så Axel stod på däcket och styrde i alla väder.
Tillägg 2016-03-17: I Konglig Bohus Läns Regemente Lane kompani 1727 ̶̶1901 som utkom i november 2015 har uppgifter som saknas i soldatregistret kompletterats och där redovisas nu ryttartorpet Wägen i Anneröd. Kanske bör ändå en viss försiktighet iakttas inför de uppgifter som finns i boken, jag har till exempel en anfader som var soldat, en viss Jonas Bält (farfars far till Axel ovan) som i boken fått födelseåret 1789. Det riktiga födelseåret skall vara 1798.
onsdag 23 april 2014
måndag 21 april 2014
Något om folkminnens tillförlitlighet
I det förra inlägget skrev jag om hur man skall vara försiktig i sin bedömning av historiska andrahandsuppgifter eller folkminnen. Det följande är ytterligare ett exempel på detta.
Av den numera avlidne, förre folkskolläraren Gunnar Ekberg fick jag dennes samling av folkminnen från Skredsvik, Herrestad och Högås. Något av detta hade publicerats i boken "Tre socknar i Lane", men mycket är ännu opublicerat.
På Folkminnesarkivet i Göteborg finns något som man inofficiellt och lite skämtsamt kallar för "giftlådan". Här finns uppteckningar som man misstänker har själva folkminnesupptecknaren som upphov. Det kan vara så att det skildrade är lite för fantastiskt till sin natur, eller så orelaterat till övrigt folkminnesmaterial från trakten, att man kan misstänka att folkminnesupptecknaren själv har diktat ihop det hela.
Tyvärr är det så att några av dessa varningsflaggade uppteckningar finns med i Ekbergs material, utan varningsflagg, så den som eventuellt tänker göra en sammanställning av detta för publicering kan inte göra så utan att först finna motsvarande uppteckning i folkminnesarkivet för att konstatera om den finns medtagen i "giftlådan" eller inte.
Det går inte att rakt av publicera folkminnesarkivets uppteckningar, i alla fall inte utan att först få klartecken från arkivet. Det kan vara så att uppteckningarna innehåller känsliga personuppgifter om meddelaren eller personer som beskrivs. Jag har inte fått uppfattningen att materialet faller under den annars gängse 70-årsregeln, och dessutom verkar det som att folkminnesarkivet menar att uppteckningarna är dess egendom, fast det väl egentligen borde vara så att en trakts traditionsmaterial tillhör traktens folk?
Annat som man skall tänka på vid värdering av folkminnesmaterial är t ex om meddelaren kanske medvetet eller omedvetet ger en historia som egentligen är kopplad till en annan socken, trots att det i den förekommer namngivna personer och platser i aktuell socken. Det kan hända en hel del i traderingen från generation till generation av ett material. Det kan också vara så att det meddelade är en variation av ett allmänt tema, ett populärt ämne som man gärna har velat koppla till den egna socknen, ett folkloreexempel på det är historien om rövargrottan i Smörkullen vid Gullmarsfjorden, där en kvinna kidnappas av ett rövarband, lever bland dem och får lämna dem mot löfte att inte nämna för en levande själ var rövarna finns, varpå hon högt talar om det hela för byns vårdträd etc. I Smörkullesägnen har kvinnan t o m ett namn, Korp-Lona. Men denna berättelse kan man finna lika kopplad till ett flertal platser i Västsverige. Sägnen eller folkminnet kan också ha ett flertal variationer, mer eller mindre fantastiska och i en del fall rena kandidater för "giftlådan", eller utformade i akt och mening att moraliskt fostra lyssnaren, vilket är fallet t ex med sägnen om Jacklebergsgasten vid Rålanda i Skredsviks socken, vilken jag misstänker ifrån början är en sedelärande berättelse om faran med utomäktenskapliga förbindelser, men där resultatet av denna förbindelse så småningom genom olika meddelares tolkning utvecklas till en varulvsliknande gast som ropar vid väderskiften.
Av den numera avlidne, förre folkskolläraren Gunnar Ekberg fick jag dennes samling av folkminnen från Skredsvik, Herrestad och Högås. Något av detta hade publicerats i boken "Tre socknar i Lane", men mycket är ännu opublicerat.
På Folkminnesarkivet i Göteborg finns något som man inofficiellt och lite skämtsamt kallar för "giftlådan". Här finns uppteckningar som man misstänker har själva folkminnesupptecknaren som upphov. Det kan vara så att det skildrade är lite för fantastiskt till sin natur, eller så orelaterat till övrigt folkminnesmaterial från trakten, att man kan misstänka att folkminnesupptecknaren själv har diktat ihop det hela.
Tyvärr är det så att några av dessa varningsflaggade uppteckningar finns med i Ekbergs material, utan varningsflagg, så den som eventuellt tänker göra en sammanställning av detta för publicering kan inte göra så utan att först finna motsvarande uppteckning i folkminnesarkivet för att konstatera om den finns medtagen i "giftlådan" eller inte.
Det går inte att rakt av publicera folkminnesarkivets uppteckningar, i alla fall inte utan att först få klartecken från arkivet. Det kan vara så att uppteckningarna innehåller känsliga personuppgifter om meddelaren eller personer som beskrivs. Jag har inte fått uppfattningen att materialet faller under den annars gängse 70-årsregeln, och dessutom verkar det som att folkminnesarkivet menar att uppteckningarna är dess egendom, fast det väl egentligen borde vara så att en trakts traditionsmaterial tillhör traktens folk?
Annat som man skall tänka på vid värdering av folkminnesmaterial är t ex om meddelaren kanske medvetet eller omedvetet ger en historia som egentligen är kopplad till en annan socken, trots att det i den förekommer namngivna personer och platser i aktuell socken. Det kan hända en hel del i traderingen från generation till generation av ett material. Det kan också vara så att det meddelade är en variation av ett allmänt tema, ett populärt ämne som man gärna har velat koppla till den egna socknen, ett folkloreexempel på det är historien om rövargrottan i Smörkullen vid Gullmarsfjorden, där en kvinna kidnappas av ett rövarband, lever bland dem och får lämna dem mot löfte att inte nämna för en levande själ var rövarna finns, varpå hon högt talar om det hela för byns vårdträd etc. I Smörkullesägnen har kvinnan t o m ett namn, Korp-Lona. Men denna berättelse kan man finna lika kopplad till ett flertal platser i Västsverige. Sägnen eller folkminnet kan också ha ett flertal variationer, mer eller mindre fantastiska och i en del fall rena kandidater för "giftlådan", eller utformade i akt och mening att moraliskt fostra lyssnaren, vilket är fallet t ex med sägnen om Jacklebergsgasten vid Rålanda i Skredsviks socken, vilken jag misstänker ifrån början är en sedelärande berättelse om faran med utomäktenskapliga förbindelser, men där resultatet av denna förbindelse så småningom genom olika meddelares tolkning utvecklas till en varulvsliknande gast som ropar vid väderskiften.
söndag 20 april 2014
Folk och rövare i Järnklevebergen
Signaturen Gregor skrev i Bohusläningen den 27 juli år 1959 om den s k Järneklevevägen, en mycket gammal väg mellan Rotviksbro i Högås socken och Överby i Herrestads socken, nästan parallellt med den sträckning vägen har idag. Längs kanten på Järnkleveberget går vägen fram, med ett högt stup på ena sidan och en bergvägg på den andra. Bitvis finns inte mycket plats ens för enkelriktad trafik.
Gregor skriver något romantiserat om att "det var här som människorna dödades utan urskiljning när de kom åkande. De kastades ner för stupen i de väldiga järnklevsskogarna och sedan vittjade stigmän och rövare deras fickor och marknadstinor. Här gick vägen västerut från Uddevalla och här var ständig trafik."
Det skulle tydligen ha varit så att de bokenäsingar som passerade samlade sina kärror i grupp om tio - femton stycken, s k "skacker", för att på det sättet avskräcka Järnklevebergens rövare.
Det finns till och med upptecknat ett folkminne om ett sådant överfall på vägfarande, en "Anders i Skogen" och hans son Christian som blir överfallna av ett par karlar som tydligen följt dem på vägen ända sedan Överby häller. Sedan en av rövarna lurat till sig Anders påk får Anders lårbenet avslaget.
Förmodligen handlar historien om Anders Nilsson på Skogens Skattegård i Skredsviks socken. Han föddes 1787, och hans son Christian föddes 1822. Något avtryck verkar inte händelsen ha gjort i Skredsviks kyrkoböcker, och när Anders dör 1855 är dödsorsaken lungsot. Det skulle vara intressant att ta reda på om något överfall skildras t ex i häradsrättens protokoll. Det finns tre soldattorp registrerade längs vägstumpen, Orrevik under Överby, Lunneviken under Laneberg och Stolteröd under Svälte, så rövarna måste ha varit av ett särskilt våghalsigt släkte.
Man skall vara försiktig med att självsäkert konstatera att det ovanstående verkligen har ägt rum, med bara stöd i en tidningsartikel och upptecknade folkminnen. Det kan vara så att berättaren minns fel eller kanske försöker krydda historien en aning för att ytterligare höja åhörarskarans intresse. Att så till viss del verkligen är fallet kan man konstatera när Gregor spekulerar i att det årtal som finns inhugget i berget längs Järnklevevägen, "1799", skulle vara för att minna om ett överfall som skett här. Så är det bevisligen inte, för i Lantmäteristyrelsens arkiv finns en karta med vidhängande protokoll, "Gränsbestämning omkring Överby nr 1, Herrestads socken, år 1799". I protokollet, som skildrar gränsens sträckning och de olika gränsmärkenas position, heter det bl a:
"...därifrån till sjelfa Järnklef, ett högt stort Berg utföre hwilket Wägen åt Bågenäs löper, hvarest åretalet 1799, eller No 12 i Chartan i Jernklefsberget uthöggs."
Årtalet är alltså inte till minne av något överfall som skett på platsen, utan en gränsmarkering som Lantmätaren låtit hugga in det år gränsbestämningen skedde.
Gregor skriver något romantiserat om att "det var här som människorna dödades utan urskiljning när de kom åkande. De kastades ner för stupen i de väldiga järnklevsskogarna och sedan vittjade stigmän och rövare deras fickor och marknadstinor. Här gick vägen västerut från Uddevalla och här var ständig trafik."
Det skulle tydligen ha varit så att de bokenäsingar som passerade samlade sina kärror i grupp om tio - femton stycken, s k "skacker", för att på det sättet avskräcka Järnklevebergens rövare.
Det finns till och med upptecknat ett folkminne om ett sådant överfall på vägfarande, en "Anders i Skogen" och hans son Christian som blir överfallna av ett par karlar som tydligen följt dem på vägen ända sedan Överby häller. Sedan en av rövarna lurat till sig Anders påk får Anders lårbenet avslaget.
Förmodligen handlar historien om Anders Nilsson på Skogens Skattegård i Skredsviks socken. Han föddes 1787, och hans son Christian föddes 1822. Något avtryck verkar inte händelsen ha gjort i Skredsviks kyrkoböcker, och när Anders dör 1855 är dödsorsaken lungsot. Det skulle vara intressant att ta reda på om något överfall skildras t ex i häradsrättens protokoll. Det finns tre soldattorp registrerade längs vägstumpen, Orrevik under Överby, Lunneviken under Laneberg och Stolteröd under Svälte, så rövarna måste ha varit av ett särskilt våghalsigt släkte.
Man skall vara försiktig med att självsäkert konstatera att det ovanstående verkligen har ägt rum, med bara stöd i en tidningsartikel och upptecknade folkminnen. Det kan vara så att berättaren minns fel eller kanske försöker krydda historien en aning för att ytterligare höja åhörarskarans intresse. Att så till viss del verkligen är fallet kan man konstatera när Gregor spekulerar i att det årtal som finns inhugget i berget längs Järnklevevägen, "1799", skulle vara för att minna om ett överfall som skett här. Så är det bevisligen inte, för i Lantmäteristyrelsens arkiv finns en karta med vidhängande protokoll, "Gränsbestämning omkring Överby nr 1, Herrestads socken, år 1799". I protokollet, som skildrar gränsens sträckning och de olika gränsmärkenas position, heter det bl a:
"...därifrån till sjelfa Järnklef, ett högt stort Berg utföre hwilket Wägen åt Bågenäs löper, hvarest åretalet 1799, eller No 12 i Chartan i Jernklefsberget uthöggs."
Årtalet är alltså inte till minne av något överfall som skett på platsen, utan en gränsmarkering som Lantmätaren låtit hugga in det år gränsbestämningen skedde.
Vad Bellman har med Skredsviks kyrka att göra
I tornet i Skredsviks kyrka hänger två klockor. Den större av dessa är gjuten 1737, och har bl a inskriptionen "KyrkoInspector Johan Wolfdauer". Dennes namn finns på fler kyrkklockor i Bohuslän, t ex i Kville och Tanum, men Johan Wolfdauer hade en alldeles särskild koppling till Skredsvik, i och med det att han var gift med kyrkoherdens dotter och under en tid bosatt i församlingen.
Kyrkoinspektorer, vilkas befattning inrättades på 1600-talet och indrogs 1811, var ett slags tjänstemän, som hade i uppdrag att sköta kyrkornas uppbörd , revidera deras räkenskaper, med mera. År 1727 eller 1728 tillträdde Johan Wolfdauer kyrkoinspektorstjänsten inom Bohuslän. Att revidera räkenskaperna innebar att resa runt till de olika församlingarna och inte sällan bli rikligt trakterad med mat och starka drycker. Detta senare skulle visa sig bli kyrkoinspektorns fall.
Wolfdauers dryckesvanor blev så småningom så legendariska att ingen mindre än Carl Michael Bellman förärade honom den tvivelaktiga äran att bli upphöjd till Commendeur av den fiktiva Bacchi Orden, och i "Bacchanaliska Ordens-Capitlets Handlingar", som Bellman författade, får den åldrade Wolfdauer genom Bellmans penna först höra hyllningar av sina "bedrifter" och sedan tacktala för sin riddardubbning:
Si Wolfdauer, gamla
Kyrko-Inspectorn: gutår!
Krokig i knäna, ögat stint på krogen
Bacchi tomtbiss trogen,
Ögat stint på krogen,
Tag ditt kors vid sjutti år!
Sväfvande tunga!
Nu skall du sjunga,
Hvad ner i stjernan tecknadt står:
Nunciat auroram gallus!* Hej, Wolfdauer!
•) Nunciat auroram gallus: Morgontuppen bådar besked.
Jag, Kyrko-Inspector, nu för min stjerna tackar.
Jag supit denna natt, så svetten af mig lackar.
Ack, sådan bitter torst! Min ålderdom är tung:
Ihålig är min hals, durchsigtig är min pung.
Ge mig en sup, — gutår! — så kan jag bättre tala,
Och som en morgontupp på Bacchi tunna gala!
Låt mina gråa hår få svettas vid din thron:
O, Bacchus! gör mig ung, uppelda min person!
I ären alla barn mot mig, I raske drängar,
I år, men ej vid glas och högt uppbredda sängar:
Jag spritter som en fisk uti en skönhets famn,
Och dykar som en ål i Bacchi öppna hamn.
Jag tjent i templet förr, men - himmel! mindre trägen:
Ty vägen gick i kors, och här är jemna vägen.
Jag finner, snart mitt lif till aska blandas här:
Göm mig i choret då vid Lundholm, jag begär.
Så vill jag göra ed, så vill jag stjernan fästa
Vid detta magra bröst, på min förmåga fresta,
Om det så mycket tål, att stjernan hänger der...
Benranglet är förbrändt; jag den i munnen bär.
Jag lofvar, Bacchus, dig, dig aldrig öfvergifva,
Förr än naturens lag min smak skall gränsor skrifva:
Då blir en annan sak; men att jag nykter dör,
Pur lögn, I Riddare!
(Planberg) - Var värdig, grand Seigneur!
Kyrkoinspektorer, vilkas befattning inrättades på 1600-talet och indrogs 1811, var ett slags tjänstemän, som hade i uppdrag att sköta kyrkornas uppbörd , revidera deras räkenskaper, med mera. År 1727 eller 1728 tillträdde Johan Wolfdauer kyrkoinspektorstjänsten inom Bohuslän. Att revidera räkenskaperna innebar att resa runt till de olika församlingarna och inte sällan bli rikligt trakterad med mat och starka drycker. Detta senare skulle visa sig bli kyrkoinspektorns fall.
Wolfdauers dryckesvanor blev så småningom så legendariska att ingen mindre än Carl Michael Bellman förärade honom den tvivelaktiga äran att bli upphöjd till Commendeur av den fiktiva Bacchi Orden, och i "Bacchanaliska Ordens-Capitlets Handlingar", som Bellman författade, får den åldrade Wolfdauer genom Bellmans penna först höra hyllningar av sina "bedrifter" och sedan tacktala för sin riddardubbning:
Si Wolfdauer, gamla
Kyrko-Inspectorn: gutår!
Krokig i knäna, ögat stint på krogen
Bacchi tomtbiss trogen,
Ögat stint på krogen,
Tag ditt kors vid sjutti år!
Sväfvande tunga!
Nu skall du sjunga,
Hvad ner i stjernan tecknadt står:
Nunciat auroram gallus!* Hej, Wolfdauer!
•) Nunciat auroram gallus: Morgontuppen bådar besked.
Jag, Kyrko-Inspector, nu för min stjerna tackar.
Jag supit denna natt, så svetten af mig lackar.
Ack, sådan bitter torst! Min ålderdom är tung:
Ihålig är min hals, durchsigtig är min pung.
Ge mig en sup, — gutår! — så kan jag bättre tala,
Och som en morgontupp på Bacchi tunna gala!
Låt mina gråa hår få svettas vid din thron:
O, Bacchus! gör mig ung, uppelda min person!
I ären alla barn mot mig, I raske drängar,
I år, men ej vid glas och högt uppbredda sängar:
Jag spritter som en fisk uti en skönhets famn,
Och dykar som en ål i Bacchi öppna hamn.
Jag tjent i templet förr, men - himmel! mindre trägen:
Ty vägen gick i kors, och här är jemna vägen.
Jag finner, snart mitt lif till aska blandas här:
Göm mig i choret då vid Lundholm, jag begär.
Så vill jag göra ed, så vill jag stjernan fästa
Vid detta magra bröst, på min förmåga fresta,
Om det så mycket tål, att stjernan hänger der...
Benranglet är förbrändt; jag den i munnen bär.
Jag lofvar, Bacchus, dig, dig aldrig öfvergifva,
Förr än naturens lag min smak skall gränsor skrifva:
Då blir en annan sak; men att jag nykter dör,
Pur lögn, I Riddare!
(Planberg) - Var värdig, grand Seigneur!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)